tisdag 20 mars 2018

”Väggen” av Marlen Haushofer (1968)

Eftersom jag läser alldeles för lite kvinnor är det skönt att bli tipsad om såna här dystopiklassiker som hittills seglat bortanför min radar. På måndag 26/3 kommer Stadsbiblioteket ska hålla klassikerprat om den, med Rebecca Kjellberg som gjort den välgjorda nyöversättningen jag läst. Förhoppningsvis hinner jag gå. 

      ”Väggen” följer en medelålders kvinna som en morgon vaknar upp i den jaktstuga hon semestrar i, och upptäcker att en osynlig vägg stängt ute omvärlden. Hon vet inte vad som har hänt, men hon är ensam människa kvar. Med en hund, en katt och en ko börjar hon överleva.

      ”Väggen” är civilisationskritik och skildrar det vackra i det lilla. Mycket självförsörjande Thoreauskt mys. Jag associerade emellanåt problemlösandet till den förskräckliga ”The Martian”, men Haushofer lyckas med det Andy Weir misslyckas med; ”Väggen” har en trovärdig huvudperson som njuter, som tvivlar och kaosar över sin tillvaro.

      Relationen mellan människa och djur står i fokus, och skildras otroligt vackert. Vi går redan i ta-hand-om-katter-tankar här hemma, och boken gav kraftig medvind åt dem.

      ”Jag ägde ju inga dyrbara möbler, och även om jag hade haft några skulle en levande katt varit viktigare för mig än den vackraste möbel.” 

      ”Väggens” form är värd att studera. Inledningen kastar oss rakt in i handlingen, inte olikt ”Kallocain” får vi ett berättarjag som upplevt något stort och måste skriva för att reda i sitt eget huvud. Vi vet direkt att texten är en tillbakablick, textens nu befinner sig i en för oss okänd framtid. Berättaren nämner detaljer om saker som förändrats mellan det texten då behandlar, och därifrån orden skrivs. Vi anar att allt inte kommer fortsätta vara som det är, och det driver på berättelsen. Effekten blir stark.
      En bit in i handlingen övergår huvudpersonen från att bara överleva och börjar leva. 

      ”mitt tidigare liv hade varit otillfredsställande, och andras med, fast det pratade vi inte om.

      Den avgränsande väggen, och livet innan den, glider alltmer ut i bakgrunden, och jag börjar fundera varför hon inte saknar sina tonårsdöttrar mer, eller livet innan väggen överlag. Haushofer låter sin berättarröst sömlöst byta mellan konkreta händelser och inre upplevelser, vilket blir otroligt verkligt. Detta stärker samtidigt en tolkning att väggen aldrig finns i verkligheten, utan är en mental konstruktion i berättarens huvud. Samtidigt kämpar jag med att förstå varför hennes hjärna skulle göra så. Tills det slår mig att en vägg är inte bara ett hinder, utan också ett skydd.

      ”Det är så mycket enklare att älska Bella eller katten än en människa.

      En klassiker blir en klassiker i och med att den är tidlös, den fortsätter vara viktig för individer även när tiderna förändras. ”Väggen” är ett givet exempel. En avgränsad historia om en persons inre. Mycket är allmängiltigt, utan att bli opersonligt.

      ”Att födas och att dö är inte hedervärt, det händer alla varelser och har ingen djupare innebörd.

      Det finns alltid mer att säga om bra romaner, men framförallt lämnar den här boken mig med en svindlande tanke: tänk om min vägg när som helst kan dyka upp! Vad skulle den skilja mig ifrån? Vem och vad kommer jag att ha kvar på ”min” sida? 
      När jag skriver det här kommer en fortsättning på den redan svindlande tanken. Kanske finns redan min vägg, men jag låtsas inte se den!?


Jag har varken läst eller sett serieversionen av Stephen Kings ”Under the dome”, men det är svårt att tänka att han inte snott idéen från Haushofer?



Det finns en filmatisering av ”Väggen” som kom 2012. Ska bli kul att se. Trailer här

Köp här eller låna på bibblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar