”Mannen som läste högt på 6.27-tåget” av Jean-Paul Didierlaurent (2014)

Vi börjar med omslaget? Själlösare går ju inte att åstadkomma, ens med flit!? Jag ser framför mig hur kreativiteten måste ha flödat på redigeringsmötet:  

- Hmm, boken innehåller ju kärlek – vi klipper in en bild på Cupid!

- Ja! Och den innehåller tåg – hmmm – ja, vi klipper in ett tåg!

- Och två tanter! Och en man i rullstol!

- Och den utspelar sig ju i Paris, så Eiffeltornet är en jättebra symbol för den staden!

- Och glöm inte att böcker och en skrivande kvinna spelar roll i boken.

- Nejdå, vi klipper in bilder på en boksida och en tjej med penna och papper också!

Tillsammans med titeln (försök läsa den högt) utstrålade omslaget redan på biblioteket att jag borde ställa tillbaka den i hyllan. Feelgood och precis lagom gulligt brytande av vardagslunken, utan att riskera att bli minsta lilla kontroversiell. Men eftersom romanen utgör kurslitteratur fick jag motvilligt släpa hem den. Det skulle tyvärr visa sig rätt kvickt att mitt första intryck varit helt korrekt.

      Ramberättelsen är om Guylain, en socialt halvlyckad man i trettioårsåldern vars vänner är arbetskolleger och en guldfisk. Hans arbete går ut på att sköta en stor maskin som omvandlar gamla böcker tillbaka till pappersmassa. För att kämpa mot monotonin i tillvaron läser Guylain högt på pendeltåget. Berättelsen tar fart när Guylain hittar ett USB-minne på tåget, och samtidigt blir tillfrågad av två äldre damer om en privat högläsning.

Romanens metahandling är om vänskap, kärlek och om litteraturens fuktion som krydda, ryggrad och bakgrund till vår grå vardag.

      Det finns kreativa scener, till exempel när en gammal lärarinna som högläser porr på äldreboende, och underliga karaktärer som Guiseppe som förlorat sina ben i den gigantiska papperstuggen på fabriken, och som därefter ägnar livet åt att hitta de böcker som tryckts av den pappersmassa som innehåller hans förlorade ben. Dessutom finns ett fint budskap invävt, att litteratur är för alla. Så, varför fungerar inte den här romanen?

      Feelgood är överlag en konstig genré. När folk bara är fina vänner och de som blir kära får varann, då förstår jag inte varför jag ska läsa det. Jag behöver konflikt, elände, dramatik, svärta, provokationer. Utan sånt blir jag bara irriterad på att en författare försöker få mig glad och hoppfull.

      Om det är översättningen eller originalfranskan som är klyschig och intetsägande kan jag inte avgöra. Men meningar som exempelvis ”Gudars skymning, det var precis vad han befarat. Det barkade käpprätt åt skogen.” och beskringar ”som lök på laxen” väcker inte direkt intresse. Dessutom används ”att lösa världsproblem” som kreativt sätt att skildra vänskaplig dialog. Inget fel i det, men när formuleringen dyker upp först i berättarrösten, och sedan i dialogen så blottar författaren (alternativt översättaren) sig. Det blir alltför tydligt att samma person hittat på alltsammans. Om man använder olika källor och berättargrepp i sin roman så bör man anstränga sig för att variera språk och uttryck, annars faller man på eget grepp. Istället för att vinna trovärdighet som tappar man den.

      Idén att gestalta stycken av romanen som högläsningar är kul, men eftersom det är så många brottstycken av text som ibland högläses och ibland bara återges för mig som läsare att ta del av, blir det svårt att sortera genom romanens gång. Speciellt då Guylain börjar fördjupa sig i USB-minnet, därefter blandas inre och höglästa textstycken hejvilt, och det fungerar inte för mig. En skillnad mellan vad som är högläst och inte skulle hjälpt läsupplevelsen. 

      Jag ser ju att boken vill ge mig vettiga tankar. Om böcker som förgängliga objekt, att de inte alls är så statiska som vi inbillar oss. Det påminner mig om att jag som skrivande aldrig ska skriva för att bli känd eller odödlig, eftersom nästan allt som publiceras efter ett tag ändå hamnar på tippen. Själva pappersboken ska inte vara slutmålet, utan det måste vara att lyckas beröra en annan människa. Det som händer inuti, för en liten-liten stund, innan nästa intryck kommer, det är vardagslitteraturens magi.

      Jag är liksom helt med på de gulliga budskapen, att meningen med livet är att söka efter något, att litteratur blåser liv i den dödaste tillvaro och att alla människor har historier värda att lyssna på. Men mysighet är svårt, och när författaren försöker såhär skitnödigt så blir jag aldrig hjärtevarm, utan bara irriterad och ointresserad.

      Gissa om den slutar lyckligt?

      Snark! 

Köp inte den här boken. 

”Väggen” av Marlen Haushofer (1968)

Eftersom jag läser alldeles för lite kvinnor är det skönt att bli tipsad om såna här dystopiklassiker som hittills seglat bortanför min radar. På måndag 26/3 kommer Stadsbiblioteket ska hålla klassikerprat om den, med Rebecca Kjellberg som gjort den välgjorda nyöversättningen jag läst. Förhoppningsvis hinner jag gå. 

      ”Väggen” följer en medelålders kvinna som en morgon vaknar upp i den jaktstuga hon semestrar i, och upptäcker att en osynlig vägg stängt ute omvärlden. Hon vet inte vad som har hänt, men hon är ensam människa kvar. Med en hund, en katt och en ko börjar hon överleva.

      ”Väggen” är civilisationskritik och skildrar det vackra i det lilla. Mycket självförsörjande Thoreauskt mys. Jag associerade emellanåt problemlösandet till den förskräckliga ”The Martian”, men Haushofer lyckas med det Andy Weir misslyckas med; ”Väggen” har en trovärdig huvudperson som njuter, som tvivlar och kaosar över sin tillvaro.

      Relationen mellan människa och djur står i fokus, och skildras otroligt vackert. Vi går redan i ta-hand-om-katter-tankar här hemma, och boken gav kraftig medvind åt dem.

      ”Jag ägde ju inga dyrbara möbler, och även om jag hade haft några skulle en levande katt varit viktigare för mig än den vackraste möbel.” 

      ”Väggens” form är värd att studera. Inledningen kastar oss rakt in i handlingen, inte olikt ”Kallocain” får vi ett berättarjag som upplevt något stort och måste skriva för att reda i sitt eget huvud. Vi vet direkt att texten är en tillbakablick, textens nu befinner sig i en för oss okänd framtid. Berättaren nämner detaljer om saker som förändrats mellan det texten då behandlar, och därifrån orden skrivs. Vi anar att allt inte kommer fortsätta vara som det är, och det driver på berättelsen. Effekten blir stark.

      En bit in i handlingen övergår huvudpersonen från att bara överleva och börjar leva. 

      ”mitt tidigare liv hade varit otillfredsställande, och andras med, fast det pratade vi inte om.”

      Den avgränsande väggen, och livet innan den, glider alltmer ut i bakgrunden, och jag börjar fundera varför hon inte saknar sina tonårsdöttrar mer, eller livet innan väggen överlag. Haushofer låter sin berättarröst sömlöst byta mellan konkreta händelser och inre upplevelser, vilket blir otroligt verkligt. Detta stärker samtidigt en tolkning att väggen aldrig finns i verkligheten, utan är en mental konstruktion i berättarens huvud. Samtidigt kämpar jag med att förstå varför hennes hjärna skulle göra så. Tills det slår mig att en vägg är inte bara ett hinder, utan också ett skydd.

      ”Det är så mycket enklare att älska Bella eller katten än en människa.”

      En klassiker blir en klassiker i och med att den är tidlös, den fortsätter vara viktig för individer även när tiderna förändras. ”Väggen” är ett givet exempel. En avgränsad historia om en persons inre. Mycket är allmängiltigt, utan att bli opersonligt.

      ”Att födas och att dö är inte hedervärt, det händer alla varelser och har ingen djupare innebörd.”

      Det finns alltid mer att säga om bra romaner, men framförallt lämnar den här boken mig med en svindlande tanke: tänk om min vägg när som helst kan dyka upp! Vad skulle den skilja mig ifrån? Vem och vad kommer jag att ha kvar på ”min” sida? 

      När jag skriver det här kommer en fortsättning på den redan svindlande tanken. Kanske finns redan min vägg, men jag låtsas inte se den!?

Jag har varken läst eller sett serieversionen av Stephen Kings ”Under the dome”, men det är svårt att tänka att han inte snott idéen från Haushofer?

Det finns en filmatisering av ”Väggen” som kom 2012. Ska bli kul att se. Trailer här. 

Köp här eller låna på bibblan.

”Havsboken – eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider” av Morten A. Stroksnes. (2016)

Den här nördiga essäboken har en röd tråd kring författaren och hans vän Hugo som försöker fånga en håkäring (en stor läbbig haj i havet utanför Lofoten), men man läser den inte för den historien. Det går nog att slå upp och börja läsa var som helst, eftersom nöjet handlar om Stroksnes sätt att i lagoma protioner lära oss om havet. Han får mig att känna mig smart när han lär mig varför det heter Skandinavien, varför tidiga kristna valde fisken som symbol, varför Östersjön bokstavligen blir svartare, varför fiskare alltid tyckt illa om makrill. Stroksnes berättar om hur döda isbjörnar och håkäringar klassas som riskavfall på grund av alla miljögifter som lagras i deras fett; om hur fisketrålarna på ett ögonblick trasar sönder 8500 år gamla koraller; om hur forskare börjat tala om det sjätte massutdöendet, eftersom arter försvinner i så snabb takt att man jämför det med slutet av dinosauriernas tid på jorden; då hatar jag verkligen mänskligheten, och min senaste tatuering bultar på handen. Och vid några tillfällen svindlar Stroksnes med poetiskt vackra meningar som;

      ”Allt glittrar på ett hav som förnyas för varje ögonblick.”

     

      Några dagar innan jag började läsa ”Havsboken” beställde jag en fin gammal karta från Allmogen, och när Storksnes i sin bok började berätta om Olaus Magnus och hans Carta Marina från 1500-talet blev jag helt förtjust och intresserad, och kunde belåtet konstatera att det var en reprint på just denna jag beställt (synkronicitet?). Ska bli fint att sätta den på väggen, nu med kunskap om sjömonstren som avbildats i Atlanten.

      Boken är alltså proppfull av spännande anekdoter och litteraturöversikter, alla med den gemensamma nämnaren att de blottar vad som försiggår under ytan, och vårt förhållande till det. Men när Stroksnes talar om hajar och demoniseringen av dessa, så missar han den uppenbara historien om filmen ”Hajens” påverkan. Den som fick världen att hata hajar, så irrationellt att Peter Benchley (som skrev novellen som Steven Spielberg baserade filmen på) ångrade det han skrivit. Detta trots att Stroksnes verkar bevandrad bland skräckfilm;

      ”Monsterfilmer handlar nästan aldrig längre om djur. De handlar oftare om perverterade skepnader av oss själva, som zombier eller vampyrer. Ska något annat hota oss kommer det som regel från yttre rymden, eller någon enstaka gång från havet. Där finns det fortfarande något okänt som vi inte kan ha full kontroll över.”

      Jag får, som Melville-fantast, såklart upprepade gånger tankarna att simma till ”Moby Dick”, temat givetvis, men också i hur jakthistorien ibland känns som en ursäkt för att få berätta om allt man kan om världen, havet och havsdjuren. Det gör såklart ingenting, tvärtom, men det blir för mig obegripligt hur moderna havspersoner som Stroksnes fiskar och dödar havets innevånare. För även om han nuddar en reflektion kring det bisarra i att de jagar en haj för sitt eget nöjes skull, så fortsätter deras besatta jakt genom boken. Det är givetvis inte samma sak som trålarnas rovfiske och så vidare, men jag tycker att det tydliggör en mörk sanning: att vi människor är naturens värsta fiende, för inte ens när vi förstår att vi gör något eller någon illa, kan vi låta bli.

      Men Stroksnes är givetvis inte den största skurken. Havet är under attack från hela mänskligheten, samtidigt som vi alieneras allt mer från det. Stroksnes gör här tvärtom en verkligt viktig gärning, vi måste ha ord och förståelse för att kunna försvara havet, och just detta hålrum fyller ”Havsboken”. Ingen ser på havet med samma ögon efter att ha läst ut boken, det är omöjligt att fortsätta se människan som planetens ensamma huvudpersoner. Den läsare som inte kände något för havet innan, kommer garanterat att göra det efteråt. Och för oss som redan var förälskade och förtvivlade, vi får mer saltvatten på våra kvarnar. 

(Köp här, här eller låna bibblan)

”491” av Lars Görling (1962)

Min föräldrageneration är antagligen bekant med den här glödande satiren, även om jag gissar att fler hört om den än själva läst den (kanske sett filmatiseringen). För mig var den oavsett helt okänd tills jag hittade Babels fina lilla bokserie om ”Böcker som skakade folkhemmet”.

      ”491” är en provocerande klassiker som fortfarande är tänkvärd. Görling berättar om några ”grundligt snedslitna pojkar”, som samhället testar ett nytt grepp om och förhållningssätt till. För att bryta vandringen från barnhem till ungdomsfängelse och sedan fängelse eller sinnesjukhus försöker man med ett socialt experiment om fri fostran. Mat, husrum men inga straff. Vi får inget större politiskt sammanhang till berättelsen, men det är inte svårt att se hur Görling vill dra ner byxorna på folkhemmet och blotta det fula, det sjuka som döljs av fina ord om 'medmänsklighet'. En dystopi byggd på trimmad social demokrati.

      Det godtrogna representeras främst av den nybakade socionomen Krister, som bor med killarna i samma lägenhet och gör sitt bästa för att få dem att fungera, men utan att sätta press eller tvinga dem till något. Krister börjar som en sympatisk och fin karaktär, men Görling låter honom utvecklas till en patetiskt ynklig figur som utnyttjas hejvilt av killarna, samtidigt som han håller fina tal inför sin egen chef eller pojkarna själva:

      ”Om någon protesterar, tar man inte till andra orsaker än de rent psykologiska – för att eventuellt 'bota' med något preparat. På så sätt slipper man undan frågan om protesten var berättigad eller ej. Och en sak till, hur väl formulerad måste protesten vara för att formellt tas på allvar?” 

      Boken blev, efter vad jag förstår, kontroversiell dels på grund av attacken på social demokratin och på de välmenande samhällsinstanserna (kompasslösa sociala institutioner, cyniska poliser, en svamlande pastor). Men sedan finns också scener med fysiska, psykiska och sexuella övergrepp på både barn och vuxna (en speciellt obehaglig scen tyckte jag var den med portvakten och flickan på vinden, även om rent innehållsmässigt ”värre” händelser skildras.). Som med all provokativ konst måste en ställa sig frågan om det är berättigat, om det utspelar sig i en kontext och har något att säga, eller om snusket och våldet i sig blir fokus. ”491” passerar utan problem, det grova finns där för att skapa insikt, inte som egensyfte.

      ”Mänskligheten var splittrad i 'dem' och 'vi', och 'vi' betydde för var och en av oss 'jag' Vi hade alla argument färdigformulerade och kunde alla svar.”

      Boken är skriven i jagform av en av killarna. En karaktär som lyhört snappar upp alla andras svaga punkter och utan att blinka nyttjar dem till sin egen vinning när helst det passar honom själv. En som hittar kryphålen i alla system, som snor allt som inte sitter fast, som lurar den som inte vet bättre. Kontinuerligt under läsningen funderar jag på varför karaktären överhuvudtaget väljer att berätta historien, och Görling bygger på så vis spänning inför slutet.

      Görling skildrar obarmhärtigt hackordningen bland samhällets utstötta, hur alla slår nedåt i hierarkin, de hämnas och straffar den som egentligen inte har gjort något, men som man kan rå på, eller komma åt. Det resulterar i en tänkvärd illustration av vilken infekterad värld trasiga individer hamnar i, skapar och upprätthåller, och hur svår denna är för utomstående att förstå. Och det är så jag läser ”491”, som ett försök att få mig och andra utanför att förstå alienering och kriminalitet utan att ta bort skuld från den enskilde. Görling har sagt i en intervju att ”491” är hans egen uppväxt, och han skriver för att ingen ska ha det som han haft det.

      Det är svårt att inte tänka på Anthony Burgess fantastiska ultravåldsklassiker ”A clockwork orange”. En dystopisk framtid där socialt experimenterande på problemkillar skildras. Bägge kom dessutom ut 1962 och är runt 200 sidor långa. När socialarbetaren Krister utbrister: ”En påtvingad handling saknar allt moraliskt värde." är det som en sammanfattning av Burgess bok. Böckerna har olika budskap och tema, men jämförelsen håller, bägge böckerna triggar mig på djupet, men där ”A clockwork orange” handlar om godhet och ondska (går det att vara god om man inte kan välja ont?), handlar ”491” om förlåtelse och förståelse. Titeln ”491” kommer från Bibeln och Matteus 18:20-22:

      ”Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.”

      7 gånger 70 blir 490. Görling lägger i titeln till ett, och den handlingen sammanfattar väl bokens budskap.

Leta upp boken i bibblans magasin, köp på ditt antikvariat eller beställ en nyutgåva i pocket. Boken filmtiserades 1964 med Lena Nyman i en av huvudrollerna, givetvis med censur och upptrissad debatt som följd. Hela går tydligen att se här.

Lars Görling tog tragiskt livet av sig bara några år efter ”491” publicerades.

”Svält” av Knut Hamsun (1890)

Knut Hamsuns böcker lärde Hemingway skriva och han anses av många ha uppfunnit den moderna romanen. Dessutom gav han sitt Nobelpris till Goebbels, antagligen som en vänskaplig muta för att få träffa Hitler. Inte intresserad redan? Då är vi antagligen väldigt olika sorters läsare, och du har nog roligare någon annanstans på internet.

      Hamsuns debut är en lång balansgång längs överlevnadens knivsegg. En gestaltning av hur det är att vara fattig och hungrig i Oslo på slutet av artonhundratalet. Berättarjaget är en ung strävande skribent som genomlider svältens helvete. Hallucinationer, vanvett, nycker, infall, kräkningar, sågspånsätande, allt i en varierande grad av desperation.

      Berättarjaget är stolt, trots sin misär, trots att han är långt ner i samhällshierarkin. Oviljan att blotta sin egen situation hotar ibland hans direkta hälsa. Berättaren ljuger för att hålla masken, fastän han egentligen skulle behöva ta den hjälpande handen som sträcks ut, han ger bort saker fastän han behöver dem själv.

      ”Medvetandet om att jag fortfarande var ärlig och ren steg mig åt huvudet, fyllde mig med en härlig känsla av att vara en karaktär, ett vitt fyrtorn mitt i ett grumligt människohav där vrak flöt omkring.”

      ”Svält” är också en jobbig skildring av hemlöshet, rotlöshet och kampen för att behålla någon form av identitet och värdighet. Alla karaktärer i boken är namnlösa, inklusive berättaren själv, och inget utgör en verkligt fast punkt i tillvaron (vilket blir allra tydligast i bokens slut).

      Hamsun väljer att bara skildra tid av nöd, då hungern griper tag och fickorna är tomma. När berättaren lyckas sälja en text och få mat i magen, då tar kapitlen slut och hoppar till nästa gång han ligger illa till. Det ökar trovärdigheten samtidigt som det håller tempo och misär levande och trovärdigt.

      ”min fattigdom hade skärpt vissa egenskaper hos mig, till den grad att de tyvärr också vållade mig en del direkt obehagligheter […]. Men det hade också sina fördelar, det hjälpte mig i vissa situationer. Den fattige intelligente var en långt bättre iakttagare än den rike intelligente.” 

      Den motsägelsefulla berättarrösten ger liv till berättelsen. Hela boken är nutid, vi får inga tillbakablickar, inga drömmar, ingenting direkt beskrivet som förklarar vem berättarrösten är. Allt ligger i gestaltningen. Hamsun uppfinner här den inre monologen, medvetandeströmmen, långt innan Joyce gör den känd. (Jag kanske är ute med cykeln nu, litteraturhistoria och -vetenskap är inte mina ämnen). Men jag förstår det också som att Hamsun anses vara först i sitt sätt att inte nödvändigtvis skildra världen som den är, utan som den uppfattas av berättaren. Därför anser många att han är den moderna romanens skapare i och med sitt brytande med naturalismen.

      Min version är en ny och välgjord direktöversättning från originalutgåvan, med både ett intressant efterord och textkommentarer av översättaren Henrik Petersen (finns att köpa enskilt som ebok här).

      Jag tar upp boken efter en god lunch och läser med en verklig känsla av dåligt samvete. Boken är så levande att jag skäms över min mätta mage och mitt överflöd. Och på samma vis som annan storslagen litteratur, tex. ”Ett ord irättan tid” och ”Moby Dick”, så fortsätter ”Svält” att växa i mitt huvud efter att jag läst ut den. Hamsuns debutbok ger mig en djupare förståelse av hur det faktiskt är att vara fattig, svältande och inte ha någonstans att ta vägen. Hamsun ändrar min blick på mina medmänniskor, och det är ett den typen av effekt som ger välförtjänta Nobelpris.

      Nazismen då? Den syns inte i den här boken iallafall (sorry för oschysst cliffhanger). Inte syns heller föraktet för gamla och ålderdom som Hamsun verkar ha utvecklat senare i livet. När jag googlar runt verkar han blivit nazist främst genom sitt hat mot brittiskt imperialism och sitt vurmande för ungdom (han såg Tyskland som Europas unga). Men det var inte som att Hamsun ändrade åsikt utan han fortsatte supporta Tredje Riket genom hela kriget, och även efteråt efter vad jag förstår. Och han lyckades träffa Hitler i ett möte som gjorde bägge två missnöjda efteråt.

(Köp här, här, eller låna bibblan)

”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg (2014)

Det här är visserligen fantastik om en utvald på en äventyrlig resa; det är leriga gator, bubblande glaskolvar, långa kappor och resor med häst och vagn; men ”Alkemistens dotter” får absolut inte sammanblandas med efterapande intetsägande dynga ur samma genre.

      Alkemi är mer än gamla förvirrade försök att skapa guld av bly. Det är ett komplicerat tankegods som inte bara handlar om kemi utan om självförbättring; om att ta isär i småbitar för att analysera och förstå, för att sedan kunna foga samman hårdare. Jag intellektuellt nuddat vid Jungs hopkopplande av den moderna psykologins grunder och alkemin, jag har dreglande lyssnat på den esoteriska podden ”Myter och Mysterier” och jag upplever alltid en ökad sinnesnärvaro när jag handskas med ämnet. Därför var förväntningarna höga, och det var smått nervöst att låna hem ”Alkemistens dotter”, rädd som jag var för att den inte skulle hålla vad den utlovar (Fuck you, Paulo Coelho).

      Efter bara någon sida trillade axlarna ner. Edenborg har doktorerat på alkemi, och han vet vad han skriver om. Snart spände jag mig igen, förtjust över att inse att ”Alkemistens dotter” har den ökade och mystiskt förtätade närvaron! Jag läser (som ni ser delar av i bloggen) mängder av olika böcker och texter, jag vill nästan alltid läsa, men den här boken grep verkligen tag i mig och ropade efter mig då den låg hopslagen och jag var tvingad att göra annat.

      ”Det allra djupast heliga är insikten att det vi har omkring oss och våra liv inte är allt som finns, inte är det verkligt verkliga.”

När vi kliver in i berättelsen har berättaren Rebis just förlorat sin far. Den hårde alkemistfadern med den svarta blicken, som menade att Bibelns verkliga sjätte budord borde varit 'Du skall dräpa', eftersom att döda en kropp frigör en odödlig själ. Den fysiska verkligheten är Djävulens skapelse, för att hålla oss fångna och plågade. I och med att Fadern lämnat jordelivet lämnade han samtidigt ett uppdrag till sin tonårsdotter. Rebis är speciellt utvald, framavlad av generationer av dedikerade troende, med det nätta målet att utplåna Världsalltet. Berättaren axlar i bokens början detta ansvar, ger sig ut på en resa för att leta rätt på släktingar och de sista pusselbitarna. Direkt har Edenborg effektivt blåst upp spänningen, och berättelsen tar fart.

      ”Jag anade att han försökte få syn på min själ som var fången i fängelset av kött.”

      ”Allt är inget!”

      Det är uppfriskande och kreativt att läsa ett alkemisk berättarjag. Rebis blick ger liv och en annorlunda men tydlig gestaltning åt hela boken. Edenborg bjuder även på målande miljöer av sekelskiftstiden 17-1800, och jag inspireras av hur han smyger in miljöbeskrivningar i dialogen, ett finurligt knep som jag kommer sno till mitt eget skrivande. Effekten blir att smutsen och misären från både Stockholm och Berlin nästan fysiskt kletar av sig på mina händer, och samtidigt svindlar andligheten på sidorna.

      ”Våra själar lever som uråldriga havsdjur på havets botten. I mörkret krälar de fram över det dyiga avskrapet, de är så obegripligt små och övergivna i denna väldiga tomhet, men plötsligt, efter långa tidsrymder av tystnad, kan det hända att de snuddar vid varandra, kan ni känna det?”

      Edenborg fyrar av en sprudlande intellektuell fontän när Rebis tas om hand av Thorild och de, från helt olika positioner, drabbar samman i diskussion om världen. Genom två så väl konstruerade karaktärer, drivna till ytterlighet utan att förlora trovärdigheten, får Edenborgs idéhistoriska kunskaper boksidorna att lekfullt flamma.

      På sin resa gör Rebis egna erfarenheter av den okända fysiska världen. Med växande egen erfarenhet börjar faderns hat och de tidigare generationernas förväntningar väga allt tyngre på axlarna. Hon slits mellan viljan att utplåna världen och viljan att leva i den, mellan ande och materia. En kraftfull illustration av mänsklig tillvaro.
      Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.

      Jag tolkar det som att Edenborg vill säga till oss att ingen upplyst människa kan vara bara ande eller enbart kött; utan båda delarna behöver tas på allvar och få sin näring om en individ ska kunna bli fullkomlig. Hela Rebis process i boken blir på det viset en slags gestaltning av den alkemiska (och psykoanalytiska) principen om att dela upp, utforska för att sedan sammanfoga på nya starkare vis.

      Den här boken fick mig att brinna inuti, och jag upplever det igen när jag skriver de här orden. Kanske känner ni det också. Att det här är magisk läsning, i ordets verkliga bemärkelse.

Rebis stränge far och hans syn på att kroppen är ett fängelse för odödliga själar fick mig gång på gång att tänka på kapten Ahab i ”Moby Dick”, vilket är ytterligare en komplimang till Edenborgs författande, eftersom Moby Dick (helt objektivt) är världens bästa bok.

Rebis far säger vid ett tillfälle till henne att ”Du och jag är filosofins frontsvin. Vi bär våra sår som hedersutmärkelser.” och jag ler därför när jag senare läser Edenborgs illustrativa undersökning av vikande kulturjournalistik och ser just ordet ”frontsvin” återanvändas där som etikett på kulturskribenter. Jag ämnar härifrån axla den etiketten.

Edenborg verkar mycket spännande, se tex. den här intervjun med Ann Heberlein eller fuck you-episoden från Augustprisnomineringen. Han startade och drev länge Vertigo Förlag, känd för provokativa utgivning. Han återpublicerade bland annat ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” på nittiotalet, och har här skrivit det bästa jag läst angående Nikanor Teratologens konst och hans antisemitism.

Köp här, här, här eller låna på bibblan.