söndag 28 januari 2018

”Stiga sol, smälta is” av Raja Bahari (2017)

Att läsa debutanter kan ofta vara nedslående, eftersom deras skicklighet känns ouppnåelig för min egen inre aspirerande författare. Baharis ”Stiga sol, smälta is” ger inte den känslan. Den är möjlig, mänsklig och innehåller brister.
       Boken berättar två parallella historier (kanske tre?), den ena om ljudkonstnären Sayed som med sin diktafon samlar in tillvarons småljud, vakar nätterna igenom medan han klipper samman ljudkollage. Han är ensam, talar till sin avlidne morfar, och med Yassir Arafat och Per Albin Hansson som blickar ner från planscher på väggarna. Den andra berättelsen följer svenskfödde Sid som reser till ett inte namngivet arabland för att lära sig arabiska, med målet att förstå sitt ursprung och kunna läsa sin morfars roman. På plats i det nya landet förälskar sig Sid i den äldre och gifta Salma och en förbjuden romans inleds.
       Delen som handlar om Sayed läser jag med fängslat intresse, Bahari fångar väl en ung vuxen man på glid utanför samhällets vanliga strukturer. I dialogerna han för med planscherna blottas fina resonemang om politik, religion och framtiden, även om det vid några tillfällen känns väl uppstyltad och kommenterande. Sayed tänker om tolkningsföreträde, om vem som får berätta, om vem som blir lyssnad till.

       ”Det är hög tid för en ny historia. Vårt land svämmar över av unga berättelser som inget hellre vill än att kasta sig över framtiden […] Hur gjorde ni för att erövra orden? Hur gjorde ni för att fylla samhället med er berättelse?

       Men just orden, språket, är en av de två saker som gör att jag inte trollbinds av denna debutant. Jag tycker att det känns att Bahari inte hittat sitt eget än. Inte som i svenska eller arabiska, utan som i sin författarröst, sin inre berättare. Det kommer liksom för krångliga ord insprängt i annars väl flytande text, ord som förruttnelse och intarsia passar sig inte med resten av bokens språk. Jag tycker också att skrivsättet med så många korta meningar ger en upphuggen läsupplevelse. Några andra exempel är tempot på sidan 44, missar pluskvamperfekt tex s 53 och s 70, konstigt tidshopp i avslutande stycket på sidan 72. Och texten skulle behöva blåsas till liv genom gestaltning och åter gestaltning. Samtidigt finns där också vackra meningar, och storslagna iakttagelser som jag njuter av att läsa, till exempel:

       ”Sid hade sett människor runtomkring sig stelna. Den en gång böjliga leran torkade i fasta positioner. Det gick att putsa på ytan. Inte längre böja och bända.

       Baharis text skulle växa av att lita lite mer på läsaren i beskrivningarna, det är ofta någon rad för mycket som bara understryker det som stått tidigare. Jag skriver på precis samma sätt själv, är rädd att läsaren inte ska fatta annars, men nu blir det tydligt för mig att det är något man som författare måste lära sig att förhålla sig till, för det fuckar upp läsupplevelsen och ger en känsla av att berättarrösten är tjatig.

       Det andra som stör är hur berättelsen om Sids sökande efter språk och identitet tyvärr är platt och ointressant. Förälskelsen till Salma är så klyschig att jag ibland kniper ihop hela ansiktet i brist på skämskudde att ta skydd bakom.
       Kanske är den romantiserande skildringen av Sid en drömvärld, fabricerad av Sayeds dag- och nattdrömmar? Sayed är skrivet i nutid och Sid är dåtid, är Sid en idealiserad drömversion av Sayed? Och vi får aldrig veta vad landet eller staden heter. Drömförklaringen skulle kunna förklara Sidhistorien, men isåfall saknar jag fler ledtrådar, fler surrealistiska sekvenser (likt den med sjön i klyftan i berget) och andra tvivel. Men om Sid är en dröm, då förstår jag inte brevväxlingen till farbrodern. Och dröm eller inte, jag blir frustrerad över att inte få veta mer om Sids farfars bok.

       Min gissning om Sid som dröm förklarar däremot inte vem som är jagberättaren i det inledande kapitlet markerat med tre stjärnor och i slutet i mötet med Sayed. Det skulle kunna vara en inre monolog från Sid i nutid, och Sids sökande efter språk är dåtid och något som hänt tidigare. Men isåfall saknar jag pusselbitarna som visar att Sid blir religiös.
       Det finns antagligen också något att plocka upp i Sids farfar/Sayeds morfar och den generationen är viktig för Sid och Sayed, men jag förstår inte vad.

       Funderingarna sker tyvärr inte i ett spännande tolkningsskimmer på det magiska viset, istället funderar jag över Baharis text som om det vore han skrivarklasskompis vars övning jag ska ge respons på. Hur skulle den här romanen kunna poleras, göras spetsigare och mer intressant och så vidare? För ”Stiga sol, smälta is” har potential, men tyvärr känns den inte färdig.

(Köp här, här)

fredag 19 januari 2018

”Underkastelse” av Michel Houellebecq (2015)

I mitt sökande efter provocerande och mörkt depressiv litteratur kom jag så till Michel Houellebecq och hans omtalade bok ”Underkastelse”. Jag hade inte läst något av honom tidigare, men var bekant med namnet dels via Knausgård, och genom att pjäsen nu spelas på Göteborgs stadsteater. Med ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” färskt i huvudet var jag beredd på en litterärt skicklig författare som flörtat hårt med den identitära rörelsen, islamofobi och gått ner sig i samma Eurabia-tankar som Breivik. ”Underkastelse” släpptes på samma dag som terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, satirtidningen vars då nyaste nummer pryddes av just Houllebeq. Därför tänkte jag att risken fanns att Houellebecq skulle vara en simpel provokatör likt Lars Vilks. Jag höjde därför min guard och gick in i läsningen beredd på att boxas med nyfascism. Men snart släppte jag ner händerna och läste gapade vidare.

      Vi är några år in i framtidens Frankrike, i den övergripande berättelsen är det val och fascistiska Nationella fronten är enskilt största parti, men hotas av en potentiell koalition av de islamistiska Muslimska Broderskapet och vänstern. Den personliga berättelsen följer en ensam och livstrött litteraturprofessor som inte längre njuter av intellektuella tillvaron och som blandar ihop att köpa sex med kärlek. Det är ett nördigt val av berättarröst, som jag uppskattar mycket (även om jag hade kunnat klara mig utan någon av sexscenerna), eftersom det tillåter Houllebecq att genom sin huvudkaraktär använda massor av litterära referenser kontinuerligt genom boken. Vem ler till exempel inte åt utläggningar kring oändligheten, där Houllebecq liksom i förbifarten konstaterar att den förundrade Kant och Newton, men skrämde Pascal. Eller för den delen åt hans skarpa iakttagelser och vackra beskrivningar likt:

      ”Söndagmornar är […] den stund då samhället andas ut och löser upp sig, när medborgarna tillåter sig själva den kortvariga illusionen av en självständig existens.

      ”det förflutna är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.

      ”att hålla liv i ett socialt umgänge på godtagbar nivå utan kvinnor – och utan att få hjälp av fotboll […] var ett konststycke att gå iland med.

      Utan att spoila för mycket så vinner koalitionen mellan Muslimska Broderskapet och vänstern, och de tar tillsammans makten efter valet, vänsterns agerande förklaras genom att de antirasistiska strömningarna segrat över de sekulära. Här var jag beredd att börja boxas, men det är här boken blir verkligt intressant. Houllebecq förhåller sig inte till politisk islam som någon smitta, utan han har tittat närmare på vilket muslimskt tankegods som skulle kunna fungera att bygga västerländsk politik på. Han illustrerar trovärdigt och tänkvärt hur den nytillsatte muslimske presidenten vinner folket genom att ha tagit familjefrågan och gjort den till sin, samtidigt som befolkningen är utled på att sakna religion och de stora frågorna i sin tillvaro.

      ”Allt oftare önskade familjer – varesig de var judiska, kristna eller muslimska – ge sina barn en utbildning som inte inskränkte sig till överföring av kunskaper, utan integrerade en andlig fostran som stämde överens med deras tradition.”

      Dessutom kan han återigen använda sin gubbsjuke huvudperson att illustrera den politiska islams lockelse genom hur han, och många andra män med makt runt honom, attraheras av patriarkatets återtåg, av att skicka tillbaka kvinnorna till hemmen, av polygami och iscensatta äktenskap med unga flickor.
      En tolkning av islams betydelse som Houellebecq använder är just det titeln anspelar på, ”underkastelse” både inför det gudomliga och inför auktoriteter, och han driver en tänkvärd tes kring att det får människor att slappna av, att veta sin plats i en hierarki. Houellebecq sträcker sig så långt att han skriver;

      ”att höjden av mänsklig lycka består i största möjliga underkastelse.

      Så visst, det här är ingen vacker bild av islam som målas upp. Men det är heller ingen romantiserad bild av resten av samhället. Houllebeq kastar inte random skit på muslimer, det här är genomarbetat och ingen går säker i den bitande satiren av vår politiska framtid. Han har tagit de fula sidorna av islam som yttrar sig i många delar av världen, och funderat över vad det är som gör att det fungerar, vad i det som faktiskt skulle kunna attrahera västerländska röster. I ”Underkastelse” går det så långt att identitära börjar konvertera, eftersom de delar både fienden humanismen och ateismen, och synen på traditionella patriarkala relationer och maktstrukturer.

      Houellebecq verkar mena att kulturer inte dör, utan tar självmord. Det tål att fundera på, för det är tydligt att folk går sönder av vår samtid; hur kapitalismen lurar oss att kroppen, det fysiska och vetenskapen är allt som finns. Och när vid känner hur våra själar kommer i kläm under den materiella världsbilden, så letar vi allt mer desperat över någonstans att ta vägen. Houllebecq påminner oss om att risken finns att politiker utnyttjar detta. För något kommer säkerligen hända, materialismen och upplysningstiden lär inte vara för alltid. Men de stora frågornas återtåg in i vårt samhälles kollektiva medvetande får inte ske som återgång och ett val mellan olika gamla auktoritära religionsinstitutioner. Vi får inte vara sådana får. Jag hoppas på att individualisering och kritiskt tänkande gör sitt avtryck även här, och att var och en istället börjar skapa sin egen tro och världsuppfattning. Där religion blir något man gör, upplever och skapar själv, inte något man är. Men jag vet inte, vi människor är rätt små och rädda när det kommer till allvar, och antagligen ligger Houellebecqs typ av religionens återtåg närmare verkligheten än mina drömmerier.
      Houellebecq hjälper mig oavsett att inse hur jag vill ha en framtid där vi inte bangar för vår litenhet inför döden, inför existensens våndor, men för den skull inte springer till första bästa religion för att där ta skydd under prästen eller imamens kappa och återigen sluta tänka eller leta själva.

      Det här är en fantastisk bok som förutspår upplysningens slut och religionens återtåg. Jag gläder mig över att läsningen snabbt fick mig att sluta tänka på Breivik och istället känna en känsla likt då jag läste Johannes Anyurus ”De kommer drukna i sina mödrars tårar”, en mörk dystopisk framtid som vi inte får blunda för bara för att den känns obehaglig. Men Houellebecq gör det tydligare än Anyuru att vissa kommer att vinna på och attraheras av de nya samhällskonstellationerna. Det är fortfarande främst gubbar som har makten, och det är fortfarande gubbar som vinner på en återgång till tidigare maktkonstellationer.

(Köp här eller låna bibblan) 

tisdag 16 januari 2018

”Ockulta kvarlevor” av Aleister Crowley (1908, 2016)

"Denne mytomspunne mystiker, magiker och charlatan är inte känd för sina noveller, och den här boken visar tydligt varför. En samling av tre korta noveller som alla har roliga grundidéer men sedan är rent tråkiga att läsa. Det finns ingen stämning, dialogen känns tillrättalagd och mystiken saknas (!!). Alla tre novellerna lyser istället av självglorifiering och av JVVF (”Jag Vill Verka Farlig”)."

       Boken är dessutom snedbalanserad med sina 10 sidor förord, 56 sidor noveller och 28 sidor efterord. För- och efterordet är dessutom skrivna av någon som är otroligt kåt på Crowley och inte skäms över att visa det, men som ändå inte ger speciellt mycket mer klarhet till personen bakom myten, eller till hans tankevärld. Istället är det mest skildring av typen ”Sen gjorde Crowley det och det och det och det.” och formuleringar som ”Oskulden förlorades vid fjorton års ålder, då han var ensam i hemmet med familjens köksa. Han knullade henne i moderns säng.” Överlag rätt trist ointressant läsning.

       Det är synd, för Crowley ÄR spännande, han har inspirerat David Bowies hela sjuttiotal och hans sista album "Blackstar", Ozzy Osbournes låt "Mr Crowley" och otaliga andra musiker och konstnärer. Han spelat roll för att föra fram den esoteriska mystiken i väst och för hippierörelsens vidgande av egna sinnet med hjälp av droger. Men den här boken bidrar tyvärr inte nämnvärt till förståelsen kring varken personen eller myten. Hastur förlag ger ut en massa annat spännande som jag tycker ni kan fokusera på istället för den här.

torsdag 11 januari 2018

”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992)

 
      Nu ger jag mig in i snårig terräng av ömma tår och potentiella fascistkramar-anklagelser, men jag kunde inte längre låta bli den här boken. Det som många inte skulle ta i med tång har lockat mig länge, men när jag nyss fick låna en bunt gamla nummer av tidskriften Subaltern gjorde Teratologen sig påmind. Jag beställde fram boken från bibliotekets magasin, tillsammans med några barnböcker, och vågade sen inte möta blicken på någon bibliotekarie när jag hämtade ut dem. För det här är en vidrig bok. Varenda sida innehåller hat, våld, incest, rasism, nazism, snusk, kvinnohat, äckel, mord och pedofili.

      Innan jag fördjupar mig, så måste Expos gräv om författaren nämnas. För något år sedan avslöjade de att Teratologen låg bakom ett superaktivt Flashbackkonto, känt för sin antisemitism. Det är såklart piss på riktigt, men jag smyglyssnar på Burzum också och försöker skilja konstnär och konstverk, även om det är svårt att inte tänka på skaparen av det skapade. (och i största möjliga mån tar jag del av galningars konst utan att för den delen aktivt finansiera fascister..).
      Det finns dessutom en anklagelse mot ”Äldreomsorgen” att den ska innehålla verkliga personer ur Kågedalen som känt sig utmålade och förlöjligade. Alltså inte kändisar utan privatpersoner. En sån anklagelse är ju sällan påhittad, så det är såklart också piss på riktigt.
      Men allt detta verklighetens piss vägde till slut inte över min nyfikenhet inför Teratologens fiktiva piss, och i veckan kastade jag mig in i Teratologens sjuka värld.

      På grovt skelleftemål uppblandat med egna uttryck och referenser (”hånhärma”, ”moltiga”, ”Lokeleendet” och ”minuterna släpa sä fram me avskurna hälsener.”) skapas en berättarröst från vårt allra mest undanträngda. (en fin, kortare inläsning av Lennart Jähkel och punkbandet Totalt Jävla Mörker finns här.). Öppningskapitlet avslöjar att berättarrösten, en elvaårig pojke, nu är mördad och kroppen såld i frysdisken på ICA-butiker runt om i Västerbotten, men att mördaren hittade en bunt tapetlängder fulla av kritade ord med barnets spretiga handsstil. Därifrån tar berättelsen sin början, om elvaåringen Pyret som lever tillsammans med sin morfar.

      ”I Kåge te sä tillvaron som ett öppet, pepprat sår, å ingen våga annat än döda glädjen var den än visa sä.
En äkta Kågebo ä skevkäftad å slätstruken å gå gärna bakom ryggen å säg sitt hjärtas mening.” 

      ”Nä vi strosa bara... å njut av de kalla pratet...  [...] Vi håll utkik efter nån å snacka skit om..."

      ”Du bli väl den nya Brecht... ett as som ensamt ogiltiförklara skapelsen...
Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar å sykopater...så för ett tok som du bli de bara å välja å vraka.

      Här märks att boken inte bara provocerande, utan också finurlig och ofta direkt rolig. Jantelag, förlagens skenhelighet och ändå törst efter smuts, och en profetia över sitt eget författarskap. För givetvis är ”Äldreomsorgen i över Kågedalen” mer än bara snusk. Det är också nattsvart ångest, dräpande iakttagelser och målade beskrivningar. (Min skrivvän Philip valde sitt romanprojekt utifrån tanken att han skulle vilja spendera mycket tid där. Jag kan inte låta bli att Teratologen valde att spendera sin tid i detta.)

      ”Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra.
Hur de än gå finns de bara förlorare.
Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod.” 

      ”Klockan va drygt tre å natten kom stormande. Dom hade fuska me himlen...Den såg int verkli ut för fem öre.
Kallt å grällt, en försmak av tider som ska komma.
Grin-ver.

      ”De va ju lörda så barnfamiljerna visa upp sä... vem försök dom lura?”

      Det är tydligt att han läst mycket, både i världslitteraturen och den smutsiga historien (om seriemördare, sexuella avarter, historiska massmord och så vidare). Jag kommer ofta att tänka på "En apelsin med ett urverk/A clockwork orange", både i och med det egna språket men också genom provokationer som verktyg för att säga större grejer. "Äldreomsorgen" innehåller också en kort referens till "Korova Milk Bar". Teratologen vet att han verkar i en tradition av att använda provokationer för för att skildra livets jävlighet, världens ondska och alla människors ömhetstörst. Det kryllar av andra referenser också, jag prickar vissa, googlar andra och struntar i de flesta. Men ett exempel;

      ”Undra om ja kom å göra nåt bra nån gång... som Gavrilo Princip...eller Paul Tibbetts...”
(Princip sköt Franz Ferdinand och utlöste första världskriget, Tibbetts fällde atombomben över Hisroshima.)


      Får en skriva eller skoja om allt? Aboslut. Borde en? Njäe.
      Samtidigt vet jag att jag läser en påhittad berättelse och vet att författarens provokationsambitioner. Teratologen själv dyker också upp som karaktär i boken, och beskrivs som den siste nietzschianen. Jag tror att det är med de ögonen man ska se ”Äldreomsorgen”, ett exempel på nedbrytandet av all nedärvd moral utan att för dens skull kunna ge ett alternativ, eftersom alla är skit. Och ändå behöver vi varandra. Inbyggt i varje människa finns det som får oss att bete oss illa, men samtidigt också behovet av att få finnas till för någon annan och att få bli omhändertagen. Morfadern är söndersliten av sorg och förtvivlan, plågas av sin egen bildning och döljer alla känslor utom ilska och perversioner. Och pyret älskar uppenbarligen sin morfar, oavsett vad han utsätter honom för. Vi förtjänar inte att älska varandra, ändå gör vi det.

      ”Utanför fortsatte allt som förut. De ä värre än man kan tro.
De kom ju allti en morronda, hur djupt man än sov, hur bra man än har nä.” 

      ”Han verka vanli, gammal å allvarli.
Dom flesta ä ju så, dom tig ett helt liv, slit ont, far illa.
Ja önska ja vore sån.” 

De e de fina me livet... oftast känn man inte av dä.

      Boken är aningen för lång (precis som det här blogginlägget börjar bli – hejhej, kul att du fortfarande läser!), händelse efter händelse utan röd tråd eller dramatrugi. Som livet självt kanske?

      Det här är ändå en häftig bok, och det känns därför oerhört rumphugget att Nikanor Teratologen inte är nihilist utan antisemit. Det ger ”Äldreomsorgens” raffinerade hat mot allt och alla en verklighetens äckliga bismak. För han skriver långt på Flashback om exempelvis ”judiska perversioner”. Det är ju dels direkt fånigt att koppla ihop något universellt beteende överhuvudtaget med etnicitet eller religionstillhörighet, men för den som läst ”Äldreomsorgen” blir den sortens uttalanden också en så extremt stor sten i Teratologens glashus. Hyckeri blir inte tydligare än så. Nädu Nikanor, ska man hata får man ändå hata folk för vad de gör och inte för vad de är. Eller hata alla lika mycket.

(Skriv gärna en kommentar om du vill, om du vill skälla på mig över ovanstående eller så..)
(Vill du promt köpa den finns den dyrt här)

måndag 8 januari 2018

"Anansi Boys" av Neil Gaiman (2005)

Fat Charlie ska gifta sig, men hans far dör plötsligt och stjäl som vanligt föreställningen, och Fat Charlie måste åka på begravningen innan han kan gifta sig. Snart uppdagas det att dels Fat Charlies far var en gud, dels att Fat Charlie har en stökig och karismatisk bror, Spider. 
      Så tar ”Anansi Boys” sin början, och blir en slags roande fristående spinoff från ”AmericanGods”, men utan samma episka tyngd eller ansats. Anansi visar sig vara ännu en lurifaxgud, med stora likheter med Loke och Lucifer som Gaiman gärna låter dyka upp tex. i "Sandman" eller redan nämnda "American Gods" (och jag tar för givet att Gaiman inte missat deras likheter med Prometheus utan att det är jag som missat var Gaiman skildrar Prometheus). Men ”Anansi Boys” blir tyvärr inte mer än en rolig sidvändare, den ruskar aldrig om min världsbild eller får mig att känna något intensivt.

      Jag börjar istället tänka på hur Gaiman gör sina berättelser trovärdiga. Han berättar gärna nutidshistorier kryddade och vridna av gamla gudar, myter och mysterier, men får det imponerande ofta att kännas helt givet. Och en av ingredienserna som jag lyckas urskilja i Gaiman-soppan är just självklarheten, han försöker inte förklara varför en gud kan ploppa fram från ingenstans utan låter det bara hända. Sedan betyder inte det att vadsomhelst får hända, det finns regler och mönster i varje värld, som han själv noga följer men inte låter oss förstå annat än genom hur han gestaltar. En blåsbälj av trovärdighet till varje berättelse! Numer antar jag också att det handlar om att jag blivit bekant med hans berättande. När jag lyfter en Gaimanbok förväntar jag mig gudar, fantastik och surrealism och blir därför inte förvånad utan bara bekräftad när en garderob i en liten lägenhet visar sig innehålla en stor slottsal.

      Sin vana trogen klämmer Gaiman ändå in en del nämnvärda kommentarer kring vad sagoberättande och myter egentligen är (och det som verkligen rockade min båt i American Gods);

      ”Stories are webs interconnected, strand to strand, and you follow each story to the centre, because the centre is the end. Each person is a strand of story.

      Det här med att sluka upp gamla myter är så genial, myter är ju redan från början berättelser nedkokade på överflöd, som genom generationer blivit kärnfulla universella berättelser som slår an hos de flesta. Mytologi är ett tacksamt kar att peppra ur på sina egna historier. Och det är inte som att Gaiman försöker dölja detta;


      ”It's just a folk story” she said. ”People made up the stories in the first place.”

      ”Does that change things?” asked the old man. ”Maybe Anansi's just some guy from a story, made up back in the dawn days of the world […] Does that change anything? People respond to the stories. They tell them themselves. The stories spread, and as a people tell them, the stories change the tellers...”

      Läs inte "Anansi Boys" som den första du läser av Gaiman. Ta "American Gods" eller "Coraline" istället. Men vill du ha en till, välj den här (även om de är helt fristående)

(”Anansi Boys” går tydligen som radioföljetong på BBC och verkar bli en TV-serie så småningom.)

torsdag 4 januari 2018

"My work is not yet done” av Thomas Ligotti (2009)

      ”Det ska vara till en som läser mycket och gillar det mest skruvade och det allra sjukaste. Hans favorit är Chuck Palahniuk men det vore roligt att ge honom nåt nytt.” sa Ida när hon köpte den här julklappen till mig. Och det kom att visa sig att tipsaren på Scifi-bokhandeln kunde sin skit. Böcker blir inte svartare än så här.

       ”In order to function with any effetiveness in the world you – and that includes you – are forced to make a number of absurd assumptions. Chief among those is the assumption that yours is a reasonably sound mind in a more or less sound body, moving within a rock-solid reality.”

       Boken börjar med cynisk skildring av själadödande möten på ett företag. Berättarjaget brottas med kolleger, med tvångssyndrom och mot stukturernas malande kugghjul. Han behandlas illa och får inte den uppmärksamhet han tycker han förtjänar, och därför börjar han planera hämnd. En stund oroar jag mig över att ha fått en hämndporrsbok, men vi förväntas tack och lov inte känna med en rå buse som tar gruvlig hämnd, utan det här är så mycket bättre och värre än så. Vi får en berättelse om hur alla bär på en potentiell ondska, men inte den situationsbundna sorten ”hotar du mina barn så slår jag dig”, utan som i att alla bär på ett naturligt och vedervärdigt mörker av typen att ”hur snäll du än försöker vara så gör du förr eller senare andra illa.”.

       ”the idea of a human spieces only bobbed about like hunks of excrement.

      Ligotti skriver kosmisk skräck, den sorten som fortsätter skrämma långt efter utläsning, som klämmer tag om mitt lilla stackars psyke och får mig att tvivla på vem det är som tittar tillbaka i spegeln när jag borstar tänderna. Det här är en djupt störande bok som kommer förstöra dig en aning. Så vill du stanna i lull-lull, påhittad lycka och blommande ängar så håll dig undan. Men vill du få din existentiella oskuld söndersmulad och samtidigt förstå vår tillvaro lite bättre så är det här ett givet lästips.
       Hjärtligt tack för livsångesten Thomas Ligotti och den okände tipsaren!

      ”We're just pictures painted on the darkness.”