"Nässlorna blomma" av Harry Martinson (1935)

Egentligen borde jag kanske skriva om hans bok ”Aniara” innan. Den läste jag två gånger på en vecka i december. Men jag är inte redo att skriva ned mina tankar om den än. För så stor författare är Harry Martinsson. Han är en sån som får en att skaka i fundamentet av sig själv. På ett fantastiskt vis.

Nässlorna blomma är hans berättelse om sin tragiska uppväxt. Pappan dör och mamman överger honom för att dra till Amerika. Lille Martin auktioneras ut till lägst bjudande familj (ja, tydligen gjorde kommunerna så!) och sätts i fosterhem efter fosterhem och sedan fattighus runt om i Småland. Det här är liksom den vuxna, arbetarskildringen av Krösa-Majja och fattighjonen. Det är såklart nyttigt att läsa om, men det verkligt stora med Harry Martinsson är inte själva historierna. Det är språket, flytet. Hur han beskriver det drömmande, egoistiska, känslostyrda, svikna, sårbara barnet som ingen vuxen riktigt orkar älska. Han gör det utan att slentrianmässigt demonisera alla vuxna, tvärtom har han överlag en oväntat empatisk människosyn på alla de vuxna som svek honom. Han anstränger sig för att förstå varför de gjorde som de gjorde. Men han missar heller inte att skildra barnets oförmåga att förstå just detta, varför de vuxna sviker och inte finns där de borde. Mina ögon tåras gång på gång under läsningen och jag börjar tänka kring vad en författare egentligen är och vad de gör. Hur de med ord skildrar historier, tider, platser, känslor och så vidare. Och som Harry Martinsson gör just detta.. Sorgen! Orättvisorna! De fattigas okunskap! Den genomgripande människosynen! Fattighjonen!

Jag får lite panik på tanken att Harry knappt gick i skolan, och ändå blev en så fantastisk författare. Jag får också känslan att jag skulle vilja krypa upp i knät på honom, och få ta del av hans visdom. Det får jag ju aldrig göra, eftersom han tog livet av sig med en sax inlagd på psykiatrisk avdelning utanför Stockholm på 70-talet. Vi får vara glad att Harrys tragiska liv resulterade i stor konst, och reflektera över hur mycket av sitt eget tragiska öde han egentligen redan kände.

”De talade sakligt och lät verkligheten passera i dem som en plikt. Men annars var de sömngångarmänniskor.

Sådana människor kallas drömmare. De äro oftast de olyckligaste på jorden. Drömmandet blir till en pest i dem. Det slutar med att de grubbla och ruva.” 


(Hitta ditt exemplar på närmaste antikvariat. Annars kan du köpa pocketen här)